Fredagsmys på barnakuten

Idag när jag kom hem från jobbet var jag på jättebra humör. Busade runt med Teo, lekte och dansade. Niklas fixade med maten och så åt vi middag tillsammans. Efter maten satt jag och Teo en stund i hans rum och plockade med burkarna. Han har blivit riktigt bra på att stoppa burkarna i varandra i rätt ordning. Det var roligt att se hur han testade olika storlekar innan han bestämde sig hur det skulle vara. Så bar det av igen ut i vardagsrummet, ett var runt och sen hände det... Teo snubblade på mattkanten och slog i pannan i hörnet på soffbordet. Det som vi hela tiden varit lite nervösa för. Ett ganska djupt jack blev det över hans högra ögonbryn.

Vi packade genast ihop och åkte till barnakuten. Eftersom vi trodde att det inte var så superakut så gick vi till Närakuten i tron om att det skulle gå ganska fort. Där bedrog vi oss. Vi behövde inte vänta så länge innan vi fick bli inskrivna men sen tog det låååång tid. Vi väntade och väntade och Teo sprang runt och hade inte ro att sitta stilla. Förutom när han hittade en annan flickas dator att titta på Svt Play på. Till hennes förtret ibland. Då och då kom en läkare och ropade upp patienter. Bara förnamnen på barnen ropades och emellanåt väldigt lågt. Det var många som missade att sitt barn blivit uppropat. Och tydligen även vi missade att Teo ropades upp första gången.

Först blev Teos sår tvättat och sen fick vi vänta igen. Så kom doktorn och undersökte honom lite generellt och tittade lite på såret. Och gav oss beskedet att vi skulle bli skickade ner till stora barnakuten. Dit vi inledningsvis valt att inte gå... Hittills hade vi varit där i 2 timmar nu. Sen började de trassla med blodtrycksmätare för i förvirringen trodde de att Teo svimmat av. Att ta blodtrycket tyckte Teo inte om. Det var hittills det värsta han varit med om tror jag. Det blev ingen mätning, maskinen visade error och Teo bara skrek och skrek tills sköterskan tog av manschetten. Så fick vi äntligen gå ner till stora akuten. Där fick vi vänta i ca 30 minuter och sen var det äntligen vår tur att få vår son ihoplappad.
Det var en ganska ung kille som var Teos doktor och så satte han igång att förbereda. Jag, Niklas och en sköterska fick hålla i Teo när han först fick bedövning och sen när själva stygnen skulle sys. Oj oj oj, vad Teo hatade att bli fasthållen. Han skrek och sprattlade bäst han kunde trots att vi höll i honom. Usch, det var hemskt att se vår lille kille så. Men det var inte så mycket att välja på, såret behövde ju sys. Tillslut var det över. Teo var helt slut av allt kämpande så han nästan somnade där och då på britsen. Jag lyfte upp honom i famnen och vi klädde på honom. När vi gick därifrån vinkade han till doktorn och sköterskan och lyckades till och med klämma fram ett litet leende. Vår tappre lille kille!

På vägen hem somnade han och han fortsatte sova när jag bar upp honom till lägenheten och sen fick han ligga i vår säng hela natten. Det kändes som om i alla fall vi behövde ha honom nära och han verkade inte misstycka :-)