Mot Vemdalen

Äntligen var Teo bättre. Ingen diarré och en mycket piggare kille. Han knatade runt och skrattade som vanligt men vi märkte att han ju ändå var tagen av de senaste dagarnas sjukdom. Vi bestämde oss snabbt för att vi skulle åka till fjällen idag och packade våra och Teos saker. Niklas sprang som en skottspole mellan lägenheten och bilen med grejer. Takräcket vi hyrt till bilen var dock trasigt och gick inte att montera på bilen men som tur var så fanns det en lucka i baksätet genom vilken vi kunde stoppa mina skidor så jag slapp lämna dem hemma. Takräckshaveriet gjorde att packningen tog lite längre tid än vi hade önskat och vi kom iväg först tjugo över fem på eftermiddagen. Teo verkade gilla sin nya bilbarnstol men då och då gnällde han till eftersom han inte kunde röra sig som han ville och framför allt inte stå och gå som han helst skulle vilja göra.
Vi stannade för att äta middag på Gälve bro, då hade Teo gallskrikit ett tag. Jag ammade honom en skvätt innan vi gick in för att äta. Medans Niklas beställde mat åt mig och honom så gjorde jag iordning risgröt till Teo och matade honom. Sen fick han springa av sig lite och även en ny blöja innan vi satte oss i bilen igen. Så fort vi stoppade in Teo så började mistluren igen. Jag tog upp honom och ammade lite för att han skulle lugna sig och sen tillbaka till hans plats. Nytt gallskrik... Nu bestämde vi att vi fick åka ändå. Det skulle ju inte ändra sig om jag tog upp honom igen. Det var lite knepigt att spänna fast honom när han inte ville sitta stilla men tillslut så fick jag fast honom och så kunde vi åka. Han lugnade sig lite när han fick titta på min mobil.
Niklas körde vidare och tillslut så somnade Teo. Han sov ändå till Sveg men där var vi tvunga att stanna vid en tågövergång och eftersom bilen stannade då så vaknade han såklart. Inte så poppis hos lilleman. Mer skrik... Efter ett tag så stannade vi så jag fick amma Teo en liten stund. Vi ger honom fortfarande inte så mycket mat varje gång så han var väldigt hungrig.
Tillslut, 20 minuter efter midnatt kom vi fram till stugan. Peter, Otto och Carina väntade uppe på oss och vi packade in det viktigaste. Jag åt en liten macka för jag hade såklart blivit hungrig igen. När vi lite senare gick och la oss sa Niklas att han var dålig i magen - så otroligt typiskt att han klarat sig hela tiden hemma men blir sjuk så fort vi kommer iväg på semestern. Men jag hoppades på att det kanske var något han ätit på middagen.